Storms make trees take deeper roots

Är det vuxenpoäng på att äga ett armbandsur? I så fall är jag nästan vuxen :-)


Min nya leksak a 398 svenska riksdaler. Jag är nöjd :-)

Jag vill reklamera gårdagen om det går bra? Himlen öppnade sig när jag var på väg till bussen så jag kunde lika gärna ha stått i en iskall dusch. Väl framme i Roslags Näsby plaskade det i skorna och byxorna klibbade mot benen. Om jag hade tagit av mig jackan så hade jag bjudit på någon sorts Wet T-shirt variant. Var fullständigt genomkyld när jag kom på bussen. En liten ljusglimt i eländet var väl att det visade sig att jag inte var särskilt blöt om rumpan…så det hade nog inte varit så obekvämt att sätta sig ner…om det hade funnits någon sittplats.

Nåja, avstod träning när jag kom hem och tog en lång varm dusch och bar in duntäcket till soffan…en välbehövlig vila helt enkelt…och idag skiner solen igen!

Åh vilken härlig helg! Vaknade på lördag morgon av ett SMS med frågan om jag var hemma… jo men visst var jag det. Lite melodikryss och dammsugning senare så dök Sanna upp med kanelbullar och sitt soliga leende. Blev en trevlig fikastund innan jag var tvungen att slänga ut henne för att slänga mig själv i duschen.

KL 13.40 gick bussen från Norrtälje till Grisslehamn med ett härligt friskisgäng från Rimbo. Den årliga turen med Eckerölinjen var precis  lika trevlig som vanligt….eller nej förresten…jag tror tom den var lite trevligare än vanligt. Gott var det hur som helst och trevligt hade vi till långt in på kvällskvisten.

Söndagen artade sig till en slappardag. Tog en promenad med fikastopp och passade även på att köpa mig en ny, mycket skön och mycket snygg jacka. Lite lunch och vila och sen avslutades kvällen hemma hos Sandra med mycket trevligt sällskap och snack.

En helg helt och hållet i min smak…jag har hunnit med att träffa och verkligen umgås med så mååååånga av mina underbara vänner. Har verkligen fått chansen att ladda batterierna med underbart positiv energi… oh…och så har jag ju rockat dansgolvet på Eckerölinjen J

Dagens affirmation: Jag är trygg i mig själv

Man ska lära sig något nytt varje dag har jag hört. Idag har jag lärt mig hur man bloggar från mobilen (kan jag åka hem nu då?) och imorgon ska jag få lära mig grunderna i vårt ekonomisystem.

Funderar över det där med ”Fredagen den 13e” och har bestämt mig för att detta inte är någon otursdag. Morgondagen bjuder nämligen på lönesamtal med konsultchefen, avstämningsmöte mellan nämnda chef och uppdragsgivaren och slutligen då en inledande kurs i ekonomisystemet…jag kommer behöva all tur jag kan uppbringa (eller så får jag väl förlita mig på min oerhörda charm och intelligens ;-) )

Dagens affirmation: Jag är uppmärksam och koncentrerad

Att springa ett marathon är ju ingen match mot att försöka gå ner 35kg i vikt…fattar ni vilken uthållighet som krävs för att inte bara lägga av.

Fattar ni vilket psyke jag kommer tvingas bygga upp för att träget fortsätta att räkna mina points, planera mat och träning och peppa mig själv i jakten på ett hälsosammare liv. Om jag bara siktade mot det långsiktiga målet skulle jag lagt av för länge sen…som så många gånger förr.

Det långsiktiga målet ligger kanske, om jag har tur och ihärdighet, någonstans vid midsommar….nästa år. Alltså kan jag inte sätta livet på vänt och tänka att jag ska börja leva på riktigt när jag nått mitt viktmål…börjar bli för gammal för att slänga bort ett och ett halvt år av mitt liv. Lösningen….många, många kortsiktiga mål.

Det är viktigt att ha flera kortsiktiga mål. Nära i tiden och möjliga att uppnå. Tänk dig marathonloppet igen…om jag har som huvudmål att springa ett helt maraton och har som enda delmål att ta mig över västerbron.. När mjölksyran sätter in och stadion börjar kännas väldigt avlägsen..då ligger fokus på västerbron…bara jag kommer över västerbron (springer man över västerbron i Stockholm marathon förresten)…sen när man väl är över..om man inte har något nytt litet delmål (även om det bara är att ta sig till nästa lyktstolpe) så är det lätt att slappna av..sätta sig ner och tänka att ja, ja…jag har ju NÄSTAN sprungit ett marathon i alla fall.

Kanske inte blev så tydligt det där men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag har delmål men det är viktigt att ha nästa delmål färdigt innan jag når fram till det som ligger närmast…så att jag hela tiden har något uppnåligt att sträva mot…till skillnad från slutmålet som känns så otroligt avlägset.

Nåja, delmålen, min egen beslutsamhet, resultaten på vågen och i hälsa och all underbar pepp jag får gör det värt resan…och som en bonus får jag som sagt träna min uthållighet.

Dagens affirmation: Jag är engagerad och uthållig

Ah, sitter på arbetet och är ganska nöjd med mig själv idag. Väljer i de allra flesta fall att göra bra saker för mig själv och det ger resultat.

Vågen väntar imorgon men oavsett vad den säger så säger min kropp att jag är på rätt väg. Jag har ny energi, jag har ny hållning och jag har några extra leenden över till de som behöver.

Jag är inte direkt nöjd med mitt jobb. Tycker inte att jag utvecklas och är nog i själen ingen kontorsråtta. Ägnar mycket tid åt att gnälla över detta men har för stunden insett att det är så här det är. Detta är vad jag gör just nu och då får jag försöka göra det bästa av situationen. För det första så innebär det att göra ett så bra jobb jag bara kan…med de förutsättningar jag har. Det låter ju enkelt men det är inte alltid så enkelt. Dock är det ett mål.

Nu har jag ju då som sagt konstaterat att jag inte är någon kontorsråtta i själen och därför, för att verkligen vara tillfreds med mitt arbete, förmodligen behöver hitta någon annan typ av sysselsättning i det långa loppet. Frågan är bara vad, var och hur… Jag jobbar på det och har en tilltro till att jag kommer att landa i något bra så småningom.

Är välsignad i mitt liv med underbara vänner och bollplank som inspirerar och ger mig kraft att följa de vägar jag väljer att gå och lita på att mina val är riktiga. Det värsta som kan hända är ju att jag får välja om...och ta en ny väg.

Jo, idag är en bra dag!

Dagens affirmation: Jag är positiv till livets utmaningar!

Det är ju det här med mitt ätande. Det är faktiskt ganska intressant när jag börjar bena ut mitt ätbeteende. Ofta säger man ju att man är sugen på något. Jag vet människor som faktiskt kan vara sugna på något specifikt men jag har märkt när jag börjar titta på hur jag äter att när jag äter osunt så är det sällan för att jag är sugen på smaken av just det….desto oftare så äter jag för att jag eftersträvar en känsla, som jag tror att just den där kanelbullen ska ge mig.

Varför jag tror att kanelbullen eller glassen eller vad det nu är ska ge mig den där känslan är lite oklart men jag tror dessvärre att det är samhället i stort som spelar in där. I filmer till exempel så äter man alltid glass för att trösta sig. Det laddas alltid med fullt med gosaker när någon ska plugga och över huvud taget så symboliserar fika och godis något positivt. En känsla av tröst, samhörighet, tillfredställelse etc. Det är de känslorna jag letar efter när jag äter den där biten äppelpaj. För just då så tror jag faktiskt att jag ska få de där känslorna…det är först efteråt när jag tryckt i mig ett helt paket singoalla utan att ens komma i närheten av att känna mig tröstad eller som om jag hör hemma i ett sammanhang…som jag ångrar att jag tog den där första kakan.

Så, med den här kunskapen om mig själv så borde jag kunna bryta ätbeteendet genom att försöka hitta andra sätt att uppnå de där känslorna…förslagsvis några som fungerar.

Jag tar tacksamt emot förslag om du sitter inne på några bra.

Statusuppdaterade Facebook med ”jojomensan…jag är stark och stolt!” och det är jag faktiskt. Jag gör stora framsteg med min fysiska förvandlingsplan. Dvs…jag går fortfarande ner i vikt även om det har varit stiltje ett tag. Har en väldigt konkret plan som jag för stunden är duktig på att följa. Det gör mig stark! Det ger mig självförtroende när jag bevisar för mig själv att jag inte är slav under kanelbullar och snickers…jag kan själv välja när, hur och vad jag äter.  :-)

Skulle bara önska att det där självförtroendet räckte lite längre. Förstår inte varför jag blir så förbannat osäker hela tiden. Tvivlar på min egen duglighet och på vad jag har att bidra med. Det sitter så djupt rotat de där känslorna av otillräcklighet. Det finns en mycket gammal (o)sanning i mitt liv som handlar om att jag är nödlösningen.. Jag vet vart den bottnar…Jag kan fortfarande känna känslan fast jag kanske bara var 8-9 år… Den är så tydlig.

Men om jag lyckas befria mig från slaveriet under kanelbullar och snickers så borde jag väl även kunna befria mig från mina egna elaka demoner. Jag vet ju faktiskt att sanningen är en annan och att både jag och min omgivning skulle få det mycket lättare och roligare om jag kunde lita på det och landa i det.

Vart har jag glömt mitt poetiska hjärta?

Vart la jag min drömmande själ?

Har någon stulit rösten?

Kan inte hitta orden

Det är märkligt. Jag har en sådan lust att skriva men ändå så vill inte orden ta form när jag väl sätter mig vid datorn. Mycket frustrerande.

Det är väl så att när orden flödar så är det oftast när det är mycket stora känslor som rör sig i mitt huvud och min själ. Just nu är det ganska lugnt. Stiltje skulle man kunna säga. Jag längtar efter de där starka känslorna samtidigt som de ju tar så enormt mycket energi och det är rätt skönt att vara i någon sorts lagom läge.

Har suttit en del framför TVn i helgen och sett kärleken ta form på film. Det verkar så enkelt. Som att köpa en trisslott och så ”plötsligt händer det” allt faller på plats och så lever de lyckliga i alla sina dagar.

Kommer på mig själv med att längta efter samhörigheten. Efter att sitta i soffan med en axel att luta mig emot. Jag längtar efter att laga mat tillsammans med någon där det bara känns självklart. Jag längtar efter att vara en del av ett vardags team…

Nåja, det kanske är våren som skapar den där längtan och som obärmhärtigt påminner mig om ensamheten…och det där som snart är för sent. Men jag kan inte undkomma våren och det vill jag ju inte heller för jag älskar den här årstiden. Jag kan bara ta till mig de känslor som kommer och låta dem vara vad de är. Kanske ska jag faktiskt vara tacksam att jag inte är mitt i de där allra starkaste känslorna…kanske är lagom precis vad jag behöver.