Storms make trees take deeper roots

Ibland blir även jag förbannad, eller i själva verket sårad… som tex när folk har så förbannat svårt att acceptera att jag inte lägger flera timmar om dagen och 1000-tals kronor på mitt utseende. Jag kan vara krass och elak mot mig själv och säga att ”vad ska det känna till, det blir inte bättre än så här” men det är bara skitsnack och något jag säger för att inte erkänna att jag blir sårad av idiotiska kommentarer eller när folk ser ut som om de just fått en uppenbarelse för att jag målat på lite mascara eller sätter på mig ett par klackar.

 

Så här är det…jag blir trotsig…jag blir sårad och förbannad och ju mer folk får det att låta som om kvinnligheten sitter i hur länge man fixar håret på morgonen eller hur många lager smink man har eller hur höga klackar man kan gå i..desto trotsigare blir jag. JAG VILL INTE!!! Jag vill vara äkta…och jag känner mig inte äkta med spackel, jag skulle inte känna mig äkta med hårförlängningar, lösnaglar eller bootox läppar heller.. Det är helt ok för mig om andra väljer detta.. men se för fan inte ner på mig för att jag inte gör det!!!

 

Till saken hör även att även om jag 9 dagar av 10 väljer att inte lägga ner överdrivet mycket tid på mitt utseende så är det inte så att jag skiter i det OCH den där 10-onde dagen kan jag tycka att det är superkul att klä upp mig och klä ut mig och vara en helt annan del av mig själv….kan inte det få vara ok!?

 

Jag tänker inte försöka passa in i någon mall! Jag tänker inte ha en statisk stil som säger att jag alltid ser ut på ett visst sätt… jag älskar att dyka djupt i utklädningslådan och testa nytt lika mycket som jag älskar att sätta på mig något som känns riktigt bekvämt och vila i vissheten att mina vänner inte skäms ögonen ur sig för det…de som verkligen är mina vänner.. Om det sedan råkar sticka i ögonen på vissa kollegor att jag inte är kvinnligheten personifierad eller att jag gillar att vara naturlig..som jag är…bara jag..så får det stå för dem och vara deras problem….bara det…att jag blir förbannad..och sårad..när folk säger att jag borde göra si eller jag borde göra så….suck!

 

Hur ska man kunna lära sig att älska sig själv som man är om folk hela tiden tipsar en om förändringar man borde göra???

Dagens affirmation: Jag älskar mig själv, precis som jag är!

Melankolin har lägrat sig i mitt sinne idag. Huvudet känns tungt, hjärtat känns sårigt och själen mornar sig fortfarande, morgontrött, som efter en lång blöt natt.

 

Går att läsa som en öppen bok… blir tummad, hörnvikt, kaffefläckad och undankastad, snubblad över, insparkad under ett skåp…bortglömd.

 

Fullt så illa är det inte…det där är en liknelse ”gone bad”…som skulle stanna vid att jag känner mig som om jag går att läsa som en öppen bok men en jävligt krånglig sådan som folk inte förstår även om de läser den.

 

Nåja, ska ta mitt melankoliska jag i kragen och skaka av mig det gråa…släppa fram regnbågens alla färger…påminner mig om att mitt liv är fyllt av vackra, underbara vänner som får mig att skratta och må bra…finns ingen som är rikare än jag!

 

Dagens affirmation: Jag är älskad och uppskattad

Idag är en sån där dag då det hoppar vilda grodor ur munnen på mig. Tur att jag har tålmodiga kollegor som vant sig vid min ”humor” vid det här laget J.

 

Stockholm är fortfarande till synes lamslaget av snön och kylan, igår tog det mig drygt 2 timmar att komma hem från jobbet men ändå tycker jag faktiskt att det är fantastiskt med all snö. Är så glad att vi faktiskt har fått en riktig vinter som är så som man alltid tycker att vintern ska vara….när den inte är det.

  

Grubblar igen, tvivlar och brister i min tillit till andra människor och mig själv…att det ska vara så svårt? Men jag tar en dag i taget…och för varje dag blir det bättre…för varje dag blir jag bättre…och jag har ju förmånen att kunna öva mig med fantastiska vänner. Människor som jag VET att jag inte borde tvivla på…som jag VET att jag kan lita på…men när grubblerierna tar 3e eller 5e varvet förbi mitt huvud så har jag för länge sedan tappat bort magkänslan som är den jag borde gå efter… Ibland kan tidigare erfarenheter ställa till det mer än lovligt. Men som sagt, bättre och bättre dag för dag.

 

Det finns ett svek som ligger långt tillbaka i tiden och djupt rotat…ett svek som inte alls var ett svek, inte på riktigt. Men nog kan man känna sig sviken när man är 13 år och den som alltid skulle finnas där, som alltid skulle vara min bästa vän, på hennes bröllop skulle jag vara brudtärna, jag skulle döpa mina barn efter henne…hon var min syster, min bästa vän och min lärare…och plötsligt så var hon bara borta, fanns inte längre utan någon godtagbar förklaring. Plötsligt är ALLT annorlunda och ingenting som det ska.. plötsligt rycks hela min trygghet undan och jag står ensam med insikten om att inget är för evigt…att jag aldrig kan lita på att något ska vara för evigt.

 

Det är fortfarande sant ..man kan ju aldrig vara säker på att något är för evigt. Men det behöver ju inte innebära att det inte kan vara bra för dagen. Men jag är rädd, jag är fruktansvärt rädd för att stå där igen…ensam..utan fotfäste… Jag har tillåtit mig själv att lita fullt på några få människor, några utvalda relationer…med varierande resultat, Tyvärr tenderar jag att minnas de som försvann (på ett eller annat sätt) och blir därför ännu räddare för att lita på nästa person som rör vid mitt hjärta… Jag behöver påminna mig om de som finns kvar, som har funnits där hela tiden och som ger mig precis den där tryggheten som jag så hett eftersträvar. Jag måste också påminna mig om att alla människor är olika…att det inte finns något mönster att frukta..vissa relationer är för evigt andra är tillfälliga och ytterligare andra är långa men inte för evigt…ALLA relationer..oavsett typ, har dock saker att lära mig.. Jag går alltid rikare ur varje relation oavsett hur den slutar…eller om den är för evigt!

 

Jag har tänkt mycket på Anna den senaste tiden…om en månad skulle hon ha fyllt 39…jag har levt så länge utan henne..och ändå finns hon alltid där…inom mig…ändå kan jag fortfarande komma på mig själv med att tänka att hon finns där någonstans…att hon ska komma hem igen någon dag. Jag drömmer inte lika ofta längre att hon kommer gåendes på grusgången hemma hos mamma och pappa…jag ser inte fiollådan i garaget…men jag minns så mycket…jag minns tryggheten, stoltheten och glädjen jag kände över att få vara hennes vän…att hon ville vara min vän…hon lärde mig att använda min fantasi…vi hade aldrig tråkigt.

 

Dagens affirmation: Jag vet vad som är viktigt för mig i livet

Det är mååååååndag morgon…och sl har stora problem…men 676 Norrtälje-Stockholm rullar vidare precis som den ska, tack och lov. Satt i godan ro på bussen i morse och lyssnade på Hockeyn när telefonen ringde och en lätt stressad chef informerade om att växeln var obemannad och att den tänkta bemanningen befann sig på spridda pendeltågsplattformer och väntade på tåg som inte kom…alltså, när jag väl landat på arbetet så fick jag kasta mig in i växeln och starta upp verksamheten lite…hålla ställningarna tills ordinarie bemanning dök upp. Fördelen…jag vaknade till ordentligt.

 

Har i övrigt haft en riktigt skön helg! Gjort måsten och borden och ändå hunnit med att umgås med fina vänner…:-) Lite berg-och-dalbana har det iofs varit också men det är väl mer regel än undantag i mitt liv… Tänker för mycket.

 

Skulle göra rysare debut i lördags…dvs se mitt livs första rysare…det blev ju en besvikelse. Såg Pharanormal activity…trodde jag skulle bli skiträdd..men satt uteslutande och retade upp mig på den puckade snubben som tycktes vara fullständigt självcentrerad och utan minsta förmåga till empati med sin flickvän…eller som somliga uttryckte det…han var ett riktigt stolpskott…! Inte blev jag rädd i alla fall!

 

Har fullt jobb med att hålla mina egna demoner på avstånd…inte tid att bekymra mig om demoner på film.

 

Ge mig sinnesro,

Att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

 

Dagens affirmation: Jag är vacker och vis

Livet är fullt av små märkliga stunder och ögonblick när insikterna faller på plats och jag blir lite helare…pusslet tar form och bilden av mig blir tydligare. Stunder som jag värdesätter högt.

 

Har haft en riktigt skön helg med många långa samtal med underbara vänner. Vänner som är så olika att det nästan är skrattretande men som alla på sitt sätt bidrar till att göra mig till den jag är. Som är generösa och ger mig möjlighet att spegla mig själv i deras ögon vilket hjälper mig i min strävan efter att vara den bästa Malin jag kan vara.

 

 Min pallett av vänner är brokig och skiftande och det ger mig så många fler möjligheter när jag ”målar” mitt självporträtt.

 

Hur som helst…en av helgens insikter är min tendens att dyka in i det som intresserar mig med huvudet före oavsett om det är en vän, en kärlek eller ett projekt…intresserar det mig tillräckligt mycket så dyker jag i med huvudet före utan att kolla av botten för vassa stenar eller ta reda på om vattnet är iskallt eller det finns hajar och andra odjur under ytan. Jag satsar och litar blint på att jag ska komma hel upp till ytan med den där hisnande känslan i magen… Många gånger är det så, många gånger är vattnet varmt och behagligt, klart och fullt av vackra små fiskar och koraller…dyket är helt enkelt en härlig upplevelse som gör mig rikare och livet roligare…men det händer att  jag dyker och antingen slår huvudet hårt i något vasst det första jag gör…eller får en kallsup…eller en chock av den uppenbara kylan…Andra gånger kommer jag upp till ytan och tycker att allt gått bra tills jag ser såren som jag på något sätt dragit på mig på vägen…såren som lockar till sig hajarna..

 

Nåja…det där blev en något förvirrad liknelse, poängen är att jag aningen naivt ger mig in i nya relationer och projekt med en ide om att allt kommer att bli bra…att det är självklart att det är det här jag ska göra…Just i det sammanhanget är min tillit oändlig…det är först sen som jag börjar ifrågasätta…nästan förvänta mig att smällen ska komma.. för inte kan det vara möjligt att livet får vara så bra…

 

Jo..det är det…jag har bestämt mig för att livet är så bra… Det är inget konstigt i att jag har underbara fantastiska vänner som får mig att skratta och som får mig att tänka och att växa… som accepterar mig precis som jag är…somliga har tom stått ut med mig i snart 30-år..dags att sluta tvivla då?! Jag älskar att få älska mina vänner…jag älskar att jag har vänner som vågar ta emot utan att leta efter baktankar…Det här är jag….en väldigt väsentlig del av mig..och en del som jag tänker sluta kompromissa med. Jag har tillräckligt med kärlek för att räcka till alla mina vänner och till många fler..så varför inte slösa den.. Jag är en intensiv person….det är sån jag är..men förhoppningsvis är jag en gnutta lyhörd också.

 

 

Dagens affirmation: Jag är unik och vacker!

...you gotta put up with the rain!

Är fylld av en oändlig tacksamhet för mina fina vänner som får mig att skratta och ger mig en bra magkänsla...vaknar varje morgon och förundras över att de/ni finns i mitt liv! Jag känner mig trygg...och jag vågar äntligen lita på att jag är värdefull för andra människor precis på samma sätt som andra människor är värdefulla för mig.

I somras bloggade jag titeln på en sång jag vill skriva en gång "you are all I never dreamd of"..i natt dök en del av en svensk text upp...kanske mer i "dikt" form dock...

Du är allt jag aldrig drömt om
Du är allt jag aldrig ville ha
Men nu är allting upp o ner
och allt det som var dåligt, bra

Du är allt jag aldrig saknat
jag har alltid vetat hur det skulle va
Men nu är allting upp o ner
och allt jag ratat, allt som jag vill ha

......

Dagens affirmation: Allt jag vill ha, skapar jag nu