Storms make trees take deeper roots

...så var det måndag igen. Vart tar tiden vägen? (då tänker jag främst på den lediga tiden...arbetstiden rusar inte direkt). Nåja, helgen har hur som helst varit riktigt trevlig. Inledde fredagskvällen med en middag på stan med Åsa och Maria. Planen var en spelning med Sencelled...men den blev tyvärr inställd (trist :-( ) så vi fick nöja oss med lite irländska toner av Blarney Pilgrims...inte riktigt vad vi tänkt oss..och även om vi alla tre gillar irländsk musik så lockade just den repertoar som framfördes i fredags kväll inte till någon dans på borden...så det blev en oväntad tidig kväll....var hemma redan 00.30 vilket faktiskt kändes ganska skönt. 

Lördagen ägnades åt att flytta mina soffor från Norrtälje till Spånga. Det återstår ytterligare minst 2 veckor innan jag får min nya soffa men jag tänkte att om jag tömmer vardagsrummet så kanske jag kan putsa upp parketten lite...det var vad jag tänkte göra igår men istället satte jag igång med att renovera mitt soffbord...jojjomensan...det kommer bli så fint så när allt faller på plats.

Under hela sommaren har jag gått och grunnat på hur jag ska göra med lokalen jag hyr för Confeldtsus räkning... tycker om lokalen och det är härligt att kunna gå dit och massera...men det kostar mer än det smakar. Jag har varken tid eller ork att dra in så mycket pengar som behövs för att täcka hyran...och sen ska skatterna betalas och så ska det helst bli några kronor över också...nog för att jag vet att jag sa att jag kan tänka mig att jobba idiellt som massör...men det är väl på sätt och vis en sanning med modifikation.

Hur som helst. Beslutet är fattat, jag har sagt upp lokalen och kommer att återgå till att ambulera med min massagebänk...och kanske ta emot enstaka kunder på hemmaplan. Det känns hur som helst befriande att ha fattat beslutet även om jag har en aning magångest över vad folk ska tycka...är jag lat...ger jag upp för lätt?... Sanningen är den att detta är det jag vill...Jag ger inte upp för att det inte gick..utan för att jag väljer att göra något annat...skulle inte ha råd att fortsätta med linedancen eller att gå gitarrkursen om jag skulle ha kvar lokalen...jag vill göra så mycket i mitt liv och har så svårt att få tiden att räcka till...utan att jobba 11-12 timmar per dag (och dessutom pendla). Nej, det var helt enkelt fel tidpunkt...kanske kommer det nya möjligheter framöver...och kanske kan jag hitta ett gäng spännande friskvårdare som jag kan driva ett företag tillsammans med...vem vet. Men just nu...ska jag göra den här hösten till en bra höst!

Kram/m 

Ok, nu har jag följt debatterna kring friidrotts VM under några dagar. Även jag häpnar naturligtvis över Bolts resultat och hoppas och håller tummarna för att det inte ska visa sig att han är dopad...Möjligen är jag lite naiv eftersom jag faktikst FÖRUTSÄTTER att han inte är det. Finns ingen anledning att anklaga någon om det inte finns bevis. Ska det verkligen behöva vara så att varje högpresterande idrottsman/kvinna ska bli ifrågasatt helt enkelt för att vedebörande råkar ha fötts med gener och målmedvetenhet som gemene man/kvinna saknar? Då förlorar ju idrotten all sin charm.

Hur som helst, Aftonbladet igår skrek ut att Bolts träningskompisar testat positivt för dopning och eftersom de har samma tränare så har plötsligt Bolt (?!) "en hel del att förklara"...men HALLÅ!!!!! Som om inte detta vore nog så visar det sig idag att nämnda träningskompisar INTE ALLS testat positivt...det var ett misstag från Aftonbladets sida. Sinnessjukt!

Ännu mer sinnessjukt är nästa "affär" som drog igång. Denna gång handlar det om den kvinnliga 800-meters segrarinnan Semenya som inte ifrågasätts gällande dopning men däremot så finner man det lämpligt att ifrågasätta om hon över huvud taget är kvinna!!! Läste en kommentar på detta som jag gillade. Vedebörande frågade sig om det inte räkte med att var starkast, snabbast eller hoppa högst...måste man vara snyggast också..om man är kvinnlig idrottare? Har hittils aldrig hört någon kommentera manliga idrottare som är för feminina? Stackars KVINNA! Här har hon vunnit ett VM-guld, och jag är rätt säker på att hon under hela sitt liv varit rätt medveten om att hon inte är super feminin...detta är kanske inget hon lidit av (eller också har det plågat henne dagligen) men när "söt Ryska" vinner varenda stav-tävling i 100 år och hoppar några decimiter högre än alla andra...så är det ingen som undrar om hon inte möjligen är transa...eller nåt???

Detta påminner mig lite om brottnings VM för några år sedan där man på den kvinnliga sidan tydligen har som tradition att utse "miss brottnings vm" dvs den snyggaste "brotterskan"...vet att de svenksa tjejerna bojkottade detta (eloge till dem)...men hur sjuk kan idrotten bli?

Hur som helst, möjligen kommer jag att få äta upp mina ord om Bolt testar positivt eller det visar sig att Sermenyas kromosomsammansättning inte är den av en kvinnas...men tills detta är på minsta sätt bevisat....SLUTA SPEKULERA OCH GRATTULERA DESSA ATLETER TILL DERAS ENASTÅENDE INSATSER!!

Nu börjar det kännas...att det är första veckan efter semestern och att jag har fått på tok för mycket sömn...är så gränslöst sömnig. Kan inte låta bli att bli lite orolig när den här tröttheten tränger sig på...tycker att jag känner igen den lite för väl har varken tid eller lust att hamna i någon energilös trötthets fas...har på tok för mycket kul att ta mig för under hösten :-)

De senaste två månaderna har jag grubblat mycket över det där med lokalen jag hyr för Confeldtsus räkning. Just nu kostar det mer än det smakar, svårt att få kunder men jag kan heller inte påstå att jag direkt ansträngt mig. Hur jag än grubblar fram och tillbaka så återkommer jag till samma tanke...jag vill inte...jag har för mycket jag vill göra i mitt liv för att jobba heltid och sen varenda kväll och helg... Tanken när jag hyrde lokalen var att jag skulle börja smått och jobba upp en kundkrets etc för att så småningom kanske kunna försörja mig på det...och det är fortfarande en klok tanke...men det kan ju ta precis hur lång tid som helst och under tiden får jag lägga resten av livet på is...är jag villig att göra det?

Även utan att ha behandlingar att utföra på kvällar och helger så räcker inte tiden till för allt jag skulle vilja testa/göra...vill inte dö nyfiken...eller vad det nu är man brukar säga. Å andra sidan...kommer jag ångra mig om jag säger upp lokalen? Jag vet inte...får ingen rätsida och inte blir det bättre av att det sitter en liten viktigpetter på min axel och viskar om misslyckanden och att jag ger upp för lätt... Hur håller man isär vad som är att ge upp för att det är lite motigt och vad som faktiskt är konstruktiva livsbeslut även om de går stick i stäv med vad man borde?

För visst borde jag vilja vara egen företagare? Visst borde jag vilja tjäna de pengar som jag i förlängningen kanske kunde tjäna som massör/hälsopedagog? Är jag bra feg och lat? Eller kan jag tillåta mig själv att välja det som ger glädje och livskvallite just nu... Har alltid klappat mig själv på axeln och påstått att jag inte bryr mig så mycket om vad alla andra tycker...men det är inte sant inser jag.... vill ogärna bli betraktad som någon som misslyckats för att jag lägger ner min verksamhet efter bara några månader...även om jag i mitt hjärta kan motivera det hur bra som helst så kan jag inte sätta ord på den känslan så att jag kan få andra att förstå... Jag är ingen streber eller kärriärist...jag vill bara få vara och lära mig nya saker och göra det jag tycker känns bra...ha tid att träffa vänner och finnas till för andra människor och inte alltid behöva säga nej eller gå och lägga mig tidigt en fredagkväll för att jag ska upp och jobba på lördagen..är det fel?

Älskar att massera...der är något jag vet att jag kan och som ger så oerhört mycket...men bara för att jag säger upp lokalen innebär ju inte att jag inte kan fortsätta att massera mina befintliga "kunder" jag är ju fortfarande mobil och jag har ju fortfarande ett vardagsrum att vara i som tidigare...

Nåja...jag fortsätter att fundera...men snart måste jag fatta ett beslut för det börjar bli på tok för dyrt med hyran.

Är utkommenderad som "back-up" för en av mina kollegor delar av dagen idag. Detta innebär att jag sitter på en plats och med arbetsuppgifter som jag i princip inte kan någonting om. Känner mig som något av ett ufo när jag sitter här och ler och försöker servea efter bästa förmåga. Tack och lov så har det så här långt varit ganska lungt. Men det är märkligt hur frustrerande och tråkigt jag tycker att det är att inte KUNNA. Nåja, lappar och mail och många glada leenden så ska jag väl klara av det här också. :-)