Storms make trees take deeper roots

Är låg, på ett eftertänksamt vis. Saknar min vän och hennes kloka ögon och goda råd....saknar att vara axeln som hon lutade sig mot....saknar att vara och att ha ett bollplank som alltid finns där...försöker komma på vad det var som hände...men har fortfarande ingen aning...vet bara att inget är som det var...och att jag lever ett helt nytt liv nu...precis som hon...har många andra vackra och goda vänner...som alla fyller en "roll" i mitt liv och som jag är oerhört tacksam för...men de kan inte fylla hennes...det kan ingen... Jag har nya vänner...som fyller nya delar av mitt liv..som förgyller och berikar min tillvaro...som låter mig hänföras över möjligheten att möta fördomsfria, själfulla och positiva själar....men de kan inte heller fylla tomrumet som finns där... Livet är stort och oändligt och många stunder väldigt rikt..men min värld blev mycket, mycket fattigare den där dagen...

Märker att det ligger där och lurar under ytan...hela tiden...jag tycker att jag mår bra...men så kommer det över mig...något jag vill säga till henne...en fråga...något jag vill berätta...men kan inte...och så blir det tomt.

Undrar över begreppet vänskap....varför kan inte vänskap vara stark, lojal och intensiv...utan att bli ifrågasatt...?

Det är en frågeställning som är tätt sammanlänkad med frågan om varför jag inte får säga till någon att jag tycker han/hon är snygg, trevlig, smart, duktig..eller helt enkelt bra...utan att folk måste dra slutsatsen att jag är kär och vill gifta mig och tillbringa resten av livet med vedebörande...om så vore fallet skulle jag vara kär i var och varannan människa jag möter...och även om jag tycker om de flesta människor jag stöter på...somliga mer än andra...så är det faktiskt en sällsynt lyx att verkligen få bli förälskad...so...back off...jag gillar människor..det innebär inte mer än just det...

Livet är en berg och dalbana...tur är väl det kanske för jag älskar berg och dalbanor och förmodligen skulle jag förgås av tristess om varje dag var som den förra och dessa eviga svängningar inte förekom...men ändå...tänk så vilsamt det  kunde vara att slippa vissla och sprudla i ena stunden för att i nästa kliva rakt in i mörkret och undra vad som gick fel...Ibland är det faktiskt svårt att hänga med. Kan inte vara så himla lätt för omgivningen heller.

Igår var en helt ok dag, jag kännde  mig nöjd med mig sjävl och dagen och hade "stora" planer för kvällen men så när jag klev av bussen så slog allt plötsligt om och all lust rann av mig...en liten insident som inte borde få spela så stor roll...och så var den kvällen förstörd. Jag som trodde att jag hade kommit förbi den fasen...att det skulle vara lättare på något sätt...men det är bara ett bevis på att arbetet med mig själv och balans i tillvaron är en ständigt pågående process...blir aldrig riktigt färdig...men mycket mycket bättre. Trots allt måste jag klappa mig själv på axeln för att jag ser vad det är som händer och kan vända en negativ spiral innan smärtan får ta överhanden fullständigt.

Livet är ju trots allt fullt av fint och härliga människor. Detta är vad jag planerar att intala mig själv denna lördag när jag ska tampas med demoner och mitt innre motstånd...på söndag ska jag vakna som en starkare och självsäkrare kvinna!!!

Puss alla vackra människor

//m