Den bitterljuva våren...
Söndag morgon i mitt märkliga liv. Vet inte riktigt vart tiden tar vägen. Jag vaknar på morgonen, går till jobbet, går hem, sover och börjar om. Finns ingen tid för tankar ingen tid att reflektera...eller för att vara helt sanningsenlig så gör jag allt för att försäkra mig om att det inte finns någon tid över.
Jag kan inte klaga, för både jobbet, träningen och det sociala livet runt jobbet och träningen är roligt och inspirerande...men jag ställer mig frågan om jag inte håller på att stoppa alla äggen i en och samma korg igen...jobb korgen den här gången. Det är det där med vardagspusslet och att hitta balans i tillvaron.
...så vaknar jag då den här söndagsmorgonen och ska inte jobba...och ska förmodligen inte träna...och då hinner tankarna ikapp och trots att jag har människor runtomkring mig nästan varje vaken minut hela veckorna så är jag plötsligt ensamast i världen. Är det inte märkligt så säg?
Kanske är det den bitterljuva våren som gör sig påmind. Älskar den här årstiden. Älskar dofterna, den rena höga luften, solen som börjar värma, de snöfria gatorna och vindarna som viskar löften om sommar och grönska...men det för också med sig en eftersmak av melankoli...ensamheten blir påtaglig. Borde jag inte ha någon att dela detta med? Ännu ett år...en ny sommar som ska planeras...fortfarande ensam.
Men just idag skiner solen här i Norrtälje och varför slösa vårkänslorna på det bitterljuva när jag kan gå ut och bara njuta av det ljuva...och tro på att det blir bättre...varför skulle det inte bli det?
Jag kan inte klaga, för både jobbet, träningen och det sociala livet runt jobbet och träningen är roligt och inspirerande...men jag ställer mig frågan om jag inte håller på att stoppa alla äggen i en och samma korg igen...jobb korgen den här gången. Det är det där med vardagspusslet och att hitta balans i tillvaron.
...så vaknar jag då den här söndagsmorgonen och ska inte jobba...och ska förmodligen inte träna...och då hinner tankarna ikapp och trots att jag har människor runtomkring mig nästan varje vaken minut hela veckorna så är jag plötsligt ensamast i världen. Är det inte märkligt så säg?
Kanske är det den bitterljuva våren som gör sig påmind. Älskar den här årstiden. Älskar dofterna, den rena höga luften, solen som börjar värma, de snöfria gatorna och vindarna som viskar löften om sommar och grönska...men det för också med sig en eftersmak av melankoli...ensamheten blir påtaglig. Borde jag inte ha någon att dela detta med? Ännu ett år...en ny sommar som ska planeras...fortfarande ensam.
Men just idag skiner solen här i Norrtälje och varför slösa vårkänslorna på det bitterljuva när jag kan gå ut och bara njuta av det ljuva...och tro på att det blir bättre...varför skulle det inte bli det?
Kommentarer
Trackback
