Storms make trees take deeper roots

Vad hjälper det att de båda står vid regnbågens ände om de står vid VARSIN ände?

 

Vad hjälper det att de båda talar samma språk om ingen av dem lyssnar?

 

Inte hjälper det att han sträcker ut sin hand när hon ändå inte tar den?

 

De som ser åt samma håll kan inte se varandra.


Dagens affirmation: Jag möter mina medmänniskor med öppna ögon och sinnen

Pick me up!

 

Man har inte roligare än man gör sig och därför har jag just bestämt mig för att välja ut några bra ”pick-me-up” låtar..inte ”ragga-upp-mig” låtar alltså utan låtar som ska plocka upp mig och få mig på bra humör…en låt för varje dag…tills jag ändrar det till någon annan låt

 

Måndag: Äntligen måndag! – Jävlar anamma (Självklart!)

Tisdag: Ragge Runt – Eddie Meduza (Why not?!)

Onsdag: Que Sera Sera – Doris Day (Whatever will be will be

Torsdag: Sister Kate – Ditty Bops (Bara jag  lär mig det där med shimmys..så löser sig allt)

Fredag : Magnus Uggla – Efterfest (eller nästan vilken Uggla låt som helst faktiskt)

Lördag: Louie Armstrong – What a wonderfull world (…det är)

Söndag: Dean Martin – That’s amore (…I wish..)

 

Dagens affirmation: Jag är en god lyssnare och jag lyssnar aktivt

Solen skiner!

 

På väg till jobbet idag körde jag förbi ett stort bygge strax innan Danderyd. Där var arbetet redan i full gång och alla byggjobbarna i sina knallgula jackor i solskenet såg ut som de där doozarna i Fragglarna. De små figurerna som arbetade flitigt hela tiden med att bygga byggnadsställningar och som sjunger ” Jobbar det gör vi, dans är nåt vi struntar i…” . Det var en ganska lustig syn. Männen som arbetade såg väldigt små ut perspektiv till det stora huset de bygger på….och dans är inget man kan strunta i…det är serious business ju..jag ska lära mig några varianter ikväll..

 

…små, det är just vad vi är i perspektiv till den stora världen vi lever i. Det är en omöjlighet för oss att greppa allt det stora omkring oss på en gång…men om vi greppar lite i taget…om vi tar tag i en tråd och följer den…reder ut och utforskar en del av världen i taget..då blir det greppbart…på något sätt.

 

Underbara vackra vänner…jag önskar er en riktigt fin dag!

 

Dansa och häng med

Sjung med oss låt munnen le

Fart och fest och färg

I vårt Fraggelberg!  

 

Dagens affirmation: Jag njuter till fullo av mitt liv!

Hur gör man med sorg? Vems sorg är viktigast? Hur prioriterar man när allt borde stå överst på listan? Jag vill bara ta hand om, jag vill trösta och finnas till…men min egen sorg då…kan jag vänta med den, kan jag skjuta den åt sidan så länge och vara stark för de som behöver mig…vem är stark för mig..sen…när jag bestämmer mig för att släppa fram sorgen…när ingen förstår varför…för att det förväntas att jag redan ska vara färdigsörjd..? Känner mig otillräcklig. Kan inte finnas för en av de viktigaste människorna i mitt liv…kan inte trösta min mamma…är livrädd för att späda på hennes sorg med min egen.. Gör mitt gamla beprövade misstag.. sörjer i ensamhet…kan inte förmå mig själv att göra annorlunda.. Det är så självklart att andras sorg är viktigare och sannare än min…de står närmre…

 

…och får man sörja någon som fortfarande lever…bara för att man vet…att slutet är mycket nära?

 

Dagens affirmation: Jag tar vara på varje stund, varje dag och gör det mesta av mitt liv

Idag går mina tankar till vännen vars mor ska opereras i 10 timmar. Tankarna går också till min mor vars vän ska opereras i 10 timmar men framför allt går de till kvinnan som ska opereras. Jag håller alla tummar och ber alla böner för att operationen ska lyckas och att det äntligen ska gå att se en ljusning efter de senaste månadernas mörker.

 

Idag blir jag påmind igen om hur viktigt det är att värdesätta det vackra i vardagen, att uppskatta sina vänner och att alltid låta folk veta hur viktiga de är och hur mycket de betyder. Vi är ingenting utan familj och vänner, vi existerar bara i sammanhang med andra människor och vi glömmer så lätt att visa för dem hur viktiga de är…och plötsligt så är det för sent.

 

Älskar er!

 

Dagens affirmation: Jag tror på mirakel

Ibland blir även jag förbannad, eller i själva verket sårad… som tex när folk har så förbannat svårt att acceptera att jag inte lägger flera timmar om dagen och 1000-tals kronor på mitt utseende. Jag kan vara krass och elak mot mig själv och säga att ”vad ska det känna till, det blir inte bättre än så här” men det är bara skitsnack och något jag säger för att inte erkänna att jag blir sårad av idiotiska kommentarer eller när folk ser ut som om de just fått en uppenbarelse för att jag målat på lite mascara eller sätter på mig ett par klackar.

 

Så här är det…jag blir trotsig…jag blir sårad och förbannad och ju mer folk får det att låta som om kvinnligheten sitter i hur länge man fixar håret på morgonen eller hur många lager smink man har eller hur höga klackar man kan gå i..desto trotsigare blir jag. JAG VILL INTE!!! Jag vill vara äkta…och jag känner mig inte äkta med spackel, jag skulle inte känna mig äkta med hårförlängningar, lösnaglar eller bootox läppar heller.. Det är helt ok för mig om andra väljer detta.. men se för fan inte ner på mig för att jag inte gör det!!!

 

Till saken hör även att även om jag 9 dagar av 10 väljer att inte lägga ner överdrivet mycket tid på mitt utseende så är det inte så att jag skiter i det OCH den där 10-onde dagen kan jag tycka att det är superkul att klä upp mig och klä ut mig och vara en helt annan del av mig själv….kan inte det få vara ok!?

 

Jag tänker inte försöka passa in i någon mall! Jag tänker inte ha en statisk stil som säger att jag alltid ser ut på ett visst sätt… jag älskar att dyka djupt i utklädningslådan och testa nytt lika mycket som jag älskar att sätta på mig något som känns riktigt bekvämt och vila i vissheten att mina vänner inte skäms ögonen ur sig för det…de som verkligen är mina vänner.. Om det sedan råkar sticka i ögonen på vissa kollegor att jag inte är kvinnligheten personifierad eller att jag gillar att vara naturlig..som jag är…bara jag..så får det stå för dem och vara deras problem….bara det…att jag blir förbannad..och sårad..när folk säger att jag borde göra si eller jag borde göra så….suck!

 

Hur ska man kunna lära sig att älska sig själv som man är om folk hela tiden tipsar en om förändringar man borde göra???

Dagens affirmation: Jag älskar mig själv, precis som jag är!

Melankolin har lägrat sig i mitt sinne idag. Huvudet känns tungt, hjärtat känns sårigt och själen mornar sig fortfarande, morgontrött, som efter en lång blöt natt.

 

Går att läsa som en öppen bok… blir tummad, hörnvikt, kaffefläckad och undankastad, snubblad över, insparkad under ett skåp…bortglömd.

 

Fullt så illa är det inte…det där är en liknelse ”gone bad”…som skulle stanna vid att jag känner mig som om jag går att läsa som en öppen bok men en jävligt krånglig sådan som folk inte förstår även om de läser den.

 

Nåja, ska ta mitt melankoliska jag i kragen och skaka av mig det gråa…släppa fram regnbågens alla färger…påminner mig om att mitt liv är fyllt av vackra, underbara vänner som får mig att skratta och må bra…finns ingen som är rikare än jag!

 

Dagens affirmation: Jag är älskad och uppskattad

Idag är en sån där dag då det hoppar vilda grodor ur munnen på mig. Tur att jag har tålmodiga kollegor som vant sig vid min ”humor” vid det här laget J.

 

Stockholm är fortfarande till synes lamslaget av snön och kylan, igår tog det mig drygt 2 timmar att komma hem från jobbet men ändå tycker jag faktiskt att det är fantastiskt med all snö. Är så glad att vi faktiskt har fått en riktig vinter som är så som man alltid tycker att vintern ska vara….när den inte är det.

  

Grubblar igen, tvivlar och brister i min tillit till andra människor och mig själv…att det ska vara så svårt? Men jag tar en dag i taget…och för varje dag blir det bättre…för varje dag blir jag bättre…och jag har ju förmånen att kunna öva mig med fantastiska vänner. Människor som jag VET att jag inte borde tvivla på…som jag VET att jag kan lita på…men när grubblerierna tar 3e eller 5e varvet förbi mitt huvud så har jag för länge sedan tappat bort magkänslan som är den jag borde gå efter… Ibland kan tidigare erfarenheter ställa till det mer än lovligt. Men som sagt, bättre och bättre dag för dag.

 

Det finns ett svek som ligger långt tillbaka i tiden och djupt rotat…ett svek som inte alls var ett svek, inte på riktigt. Men nog kan man känna sig sviken när man är 13 år och den som alltid skulle finnas där, som alltid skulle vara min bästa vän, på hennes bröllop skulle jag vara brudtärna, jag skulle döpa mina barn efter henne…hon var min syster, min bästa vän och min lärare…och plötsligt så var hon bara borta, fanns inte längre utan någon godtagbar förklaring. Plötsligt är ALLT annorlunda och ingenting som det ska.. plötsligt rycks hela min trygghet undan och jag står ensam med insikten om att inget är för evigt…att jag aldrig kan lita på att något ska vara för evigt.

 

Det är fortfarande sant ..man kan ju aldrig vara säker på att något är för evigt. Men det behöver ju inte innebära att det inte kan vara bra för dagen. Men jag är rädd, jag är fruktansvärt rädd för att stå där igen…ensam..utan fotfäste… Jag har tillåtit mig själv att lita fullt på några få människor, några utvalda relationer…med varierande resultat, Tyvärr tenderar jag att minnas de som försvann (på ett eller annat sätt) och blir därför ännu räddare för att lita på nästa person som rör vid mitt hjärta… Jag behöver påminna mig om de som finns kvar, som har funnits där hela tiden och som ger mig precis den där tryggheten som jag så hett eftersträvar. Jag måste också påminna mig om att alla människor är olika…att det inte finns något mönster att frukta..vissa relationer är för evigt andra är tillfälliga och ytterligare andra är långa men inte för evigt…ALLA relationer..oavsett typ, har dock saker att lära mig.. Jag går alltid rikare ur varje relation oavsett hur den slutar…eller om den är för evigt!

 

Jag har tänkt mycket på Anna den senaste tiden…om en månad skulle hon ha fyllt 39…jag har levt så länge utan henne..och ändå finns hon alltid där…inom mig…ändå kan jag fortfarande komma på mig själv med att tänka att hon finns där någonstans…att hon ska komma hem igen någon dag. Jag drömmer inte lika ofta längre att hon kommer gåendes på grusgången hemma hos mamma och pappa…jag ser inte fiollådan i garaget…men jag minns så mycket…jag minns tryggheten, stoltheten och glädjen jag kände över att få vara hennes vän…att hon ville vara min vän…hon lärde mig att använda min fantasi…vi hade aldrig tråkigt.

 

Dagens affirmation: Jag vet vad som är viktigt för mig i livet

Det är mååååååndag morgon…och sl har stora problem…men 676 Norrtälje-Stockholm rullar vidare precis som den ska, tack och lov. Satt i godan ro på bussen i morse och lyssnade på Hockeyn när telefonen ringde och en lätt stressad chef informerade om att växeln var obemannad och att den tänkta bemanningen befann sig på spridda pendeltågsplattformer och väntade på tåg som inte kom…alltså, när jag väl landat på arbetet så fick jag kasta mig in i växeln och starta upp verksamheten lite…hålla ställningarna tills ordinarie bemanning dök upp. Fördelen…jag vaknade till ordentligt.

 

Har i övrigt haft en riktigt skön helg! Gjort måsten och borden och ändå hunnit med att umgås med fina vänner…:-) Lite berg-och-dalbana har det iofs varit också men det är väl mer regel än undantag i mitt liv… Tänker för mycket.

 

Skulle göra rysare debut i lördags…dvs se mitt livs första rysare…det blev ju en besvikelse. Såg Pharanormal activity…trodde jag skulle bli skiträdd..men satt uteslutande och retade upp mig på den puckade snubben som tycktes vara fullständigt självcentrerad och utan minsta förmåga till empati med sin flickvän…eller som somliga uttryckte det…han var ett riktigt stolpskott…! Inte blev jag rädd i alla fall!

 

Har fullt jobb med att hålla mina egna demoner på avstånd…inte tid att bekymra mig om demoner på film.

 

Ge mig sinnesro,

Att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

 

Dagens affirmation: Jag är vacker och vis

Livet är fullt av små märkliga stunder och ögonblick när insikterna faller på plats och jag blir lite helare…pusslet tar form och bilden av mig blir tydligare. Stunder som jag värdesätter högt.

 

Har haft en riktigt skön helg med många långa samtal med underbara vänner. Vänner som är så olika att det nästan är skrattretande men som alla på sitt sätt bidrar till att göra mig till den jag är. Som är generösa och ger mig möjlighet att spegla mig själv i deras ögon vilket hjälper mig i min strävan efter att vara den bästa Malin jag kan vara.

 

 Min pallett av vänner är brokig och skiftande och det ger mig så många fler möjligheter när jag ”målar” mitt självporträtt.

 

Hur som helst…en av helgens insikter är min tendens att dyka in i det som intresserar mig med huvudet före oavsett om det är en vän, en kärlek eller ett projekt…intresserar det mig tillräckligt mycket så dyker jag i med huvudet före utan att kolla av botten för vassa stenar eller ta reda på om vattnet är iskallt eller det finns hajar och andra odjur under ytan. Jag satsar och litar blint på att jag ska komma hel upp till ytan med den där hisnande känslan i magen… Många gånger är det så, många gånger är vattnet varmt och behagligt, klart och fullt av vackra små fiskar och koraller…dyket är helt enkelt en härlig upplevelse som gör mig rikare och livet roligare…men det händer att  jag dyker och antingen slår huvudet hårt i något vasst det första jag gör…eller får en kallsup…eller en chock av den uppenbara kylan…Andra gånger kommer jag upp till ytan och tycker att allt gått bra tills jag ser såren som jag på något sätt dragit på mig på vägen…såren som lockar till sig hajarna..

 

Nåja…det där blev en något förvirrad liknelse, poängen är att jag aningen naivt ger mig in i nya relationer och projekt med en ide om att allt kommer att bli bra…att det är självklart att det är det här jag ska göra…Just i det sammanhanget är min tillit oändlig…det är först sen som jag börjar ifrågasätta…nästan förvänta mig att smällen ska komma.. för inte kan det vara möjligt att livet får vara så bra…

 

Jo..det är det…jag har bestämt mig för att livet är så bra… Det är inget konstigt i att jag har underbara fantastiska vänner som får mig att skratta och som får mig att tänka och att växa… som accepterar mig precis som jag är…somliga har tom stått ut med mig i snart 30-år..dags att sluta tvivla då?! Jag älskar att få älska mina vänner…jag älskar att jag har vänner som vågar ta emot utan att leta efter baktankar…Det här är jag….en väldigt väsentlig del av mig..och en del som jag tänker sluta kompromissa med. Jag har tillräckligt med kärlek för att räcka till alla mina vänner och till många fler..så varför inte slösa den.. Jag är en intensiv person….det är sån jag är..men förhoppningsvis är jag en gnutta lyhörd också.

 

 

Dagens affirmation: Jag är unik och vacker!

...you gotta put up with the rain!

Är fylld av en oändlig tacksamhet för mina fina vänner som får mig att skratta och ger mig en bra magkänsla...vaknar varje morgon och förundras över att de/ni finns i mitt liv! Jag känner mig trygg...och jag vågar äntligen lita på att jag är värdefull för andra människor precis på samma sätt som andra människor är värdefulla för mig.

I somras bloggade jag titeln på en sång jag vill skriva en gång "you are all I never dreamd of"..i natt dök en del av en svensk text upp...kanske mer i "dikt" form dock...

Du är allt jag aldrig drömt om
Du är allt jag aldrig ville ha
Men nu är allting upp o ner
och allt det som var dåligt, bra

Du är allt jag aldrig saknat
jag har alltid vetat hur det skulle va
Men nu är allting upp o ner
och allt jag ratat, allt som jag vill ha

......

Dagens affirmation: Allt jag vill ha, skapar jag nu

Den senaste veckans händelser i min bekantskapskrets har väckt gamla tankar till liv och återigen akutalliserat ett ämne som jag brukar försöka undvika att snöa in för mycket på. Nämligen hur livet kommer att te sig när jag blir gammal och skröppligt (dvs äldre än jag redan är) om jag fortfarande befinner mig i samma omständigheter som idag.

Jo, jag vet...man ska inte fundera för mycket över framtiden för jag vet ändå inte hur den ser ut...men tänk om.

Har under veckan hört hur vänner har kämpat för att deras mor ska få någon som helst vård på sjukhus och inte skickas hem till ett ensamt hem. Då har hon ändå barn som kämpar för henne och som i viss mån kan hjälpa till och ta hand om henne om det skulle behövas... Hur gör man om man är helt ensam. Om man inte har barn, om man inte lever ihop med någon...vem ska då ta han om en när man befinner sig där mitt emellan sjukhus och hemtjänst...när man inte passar in någonstans i vårdapparaten utan man helt enkelt förväntas ha någon hemma som kan rycka in och plötsligt bli vårdare.

Vad skulle jag göra? Jag vet inte...fortsätta i all evighet att föryngra min bekantskapskrets för att öka oddsen att ha friska pigga vänner som kan ta hand om mig...?...skulle inte tro det...det är knappast som vårdare jag vill ha mina vänner...ringa bedårande brorsbarn som befinner sig mitt i kärriär och småbarnsliv...eller har flyttat till Italien eller vad 17 som helst...ligga och dö utan att nån märker det förens hyresvärden vill vräka mig för att hyran inte blir betald?...Ok, jag överdriver...jag vet...men det är ändå en skrämmande tanke.

Har hört flera gånger den senaste veckan från en annan vän "tänk om de inte ringt ambulansen då hade han fått hjärtstillestånd hemma och dött"..det är sant...vilken lyckligt lottad man som hade en fru hemma som kunde ringa ambulansen...

Jag vet att det låter bittert och en aning desperat men det jag verkligen vill komma fram till är att människor är inte gjorda för att leva ensama...men frågan är om det finns andra sätt att säkra att man inte ligger och dör i sin ensamhet än att leta reda på ett 10 i 3 ragg på krogen och se till att föröka sig? (inte akutellt i den formen...lovar och svär :-))

Nåja, nu har jag förhoppningsvis fått det där ur mitt system och kan sluta tänka 30-40 år framåt och nöja mig med att fundera över morgondagen...för att så småningom gå över till att fundera över nuet.

Dagens affirmation: Idag låter jag min innre kraft manifistera sig

Tror att jag håller på att bli sjuk. En fruktansvärd värk i nacken igår och idag och till det kan jag nu lägga begynnande halsont och allmän hängighet. Känns inget vidare men allt i livet är relativt och jag får nog ändå vidhålla att jag har det relativt bra....

Det senaste dygnet har påmint mig om att sätta mina egna krämpor i perspektiv till världen i övrigt.

Först pratade jag med en vän vars älskade morfar fått hjärtifarkt i tisdag och nu ligger på intensiven för vård. Diagnosen lät iofs positiv men ändå...det är förenat med mycket oro och det är en gammal man det handlar om.

Sen pratade jag med en annan vän som åkte in med sin mor till akuten i tisdags. Där finns det sedan tidigare en mycket dyster diagnos och komplikationer tillstötte så att hon inte längre kunde vara hemma.

I förmiddags fick så en av mina kollegor beskedet att hennes "svärfar" har lungcancer och sist men absolut inte minst fick jag höra från en annan vän att hon var tvungen att avliva sin hund idag...

Lite halsont och ont i nacken känns som en piss i mississippi i sammanhanget....och det påminner mig återigen om vikten av att ta tillvara varje dag och att man faktiskt inte kan säga "jag tycker om dig" för många gånger..Livet är kort och flyktigt...ingen av oss vet vad som väntar bakom nästa hörn. Så jag är inte säker på om jag vill gå den där kursen i att lära mig säga nej...om jag lär mig säga JA till livet...så kanske det räcker :-)

Älskade fantastiska vänner...alla bär vi på våra hemligheter, våra sorger och våra rädslor...ingen av dessa är mer berättigad eller "sann" än någon annan...allt är relativt till det liv just DU väljer att leva och den stund som är just nu. Våga känna din känsla, våga dela den med någon om du tror att det kan hjälpa, våga lita på dina vänner och våga ta vara på varje stund av det som är DITT  LIV!

Dagens affirmation: Jag fyller mitt liv med det som får mig att må bra!

 

Jag är en grubblare, när jag är utelämnad till mig själv och mina egna tankar så har jag lätt att snurra in på grubblerier om allt mellan himmel och jord, livet, kärleken, tiden, vänskap, rätt och fel etc. etc. Jag lägger helt enkelt ner en hel massa tid på att analysera min egen tillvaro. Ofta med enda resultat att jag får ytterligare saker att grubbla över..ungefär som när jag städar. (Jag ska röja undan i köket, ställa in mixern i skafferiet men där var det ju stökigt så då får jag röja skafferiet och då upptäcker jag att jag saknar vissa saker så då får jag gå och handla och då köper jag sånt som ska in i kylen vilket innebär att jag måste städa ur kylen när jag ändå håller på….och så vidare…och så vidare… med resultatet att köket aldrig blir städat men skåpen är ordentligt städade i alla fall.)

 

Hur som helst, det händer ibland att jag blir ganska låg och deppig av detta grubblande. Jag har lätt att se mina egna tillkortakommanden eller sådant jag saknar i mitt liv….MEN.. lika snabbt som jag kan sänka mig själv med mina grubblerier lika snabb är jag att ta till mig allt det underbara och det positiva som jag får utifrån. Jag älskar att skratta! Jag älskar att möta människor och lära känna dem! Jag älskar faktiskt att njuta av livet och om jag ska vara ärlig så tror jag att jag är rätt bra på det…när jag har människor runtomkring mig som plockar fram det bästa i mig… Då och där så tror jag på att allt är precis så bra som det känns just då. Då och där tror jag oftast på att jag är helt ok som jag är…det är inte förens jag kommer hem som jag börjar grubbla och analysera och påminna mig själv om att jag inte ska tro att jag är något värd.

 

Resultatet av detta är att jag växlar ganska fort i humör. Jag kan bokstavligen vara riktigt låg ena stunden för att sedan tycka att livet leker i nästa och båda dessa känslor är helt äkta. Som jag sagt så många gånger förr…livet är en bergochdalbana…och jag njuter av åkturen…även om det är läskigt ibland. Det är ok att må dåligt mellan varven…der är en förutsättning för att verkligen kunna uppskatta att må bra.

 

Jag grubblar men jag gräver sällan ner mig i det låga och får jag välja så väljer jag hellre att se saker positivt.

 

När jag läser det jag just skrivit så inser jag dock att jag återigen är tillbaka och berör samma punkt som jag har gjort förr… Jag behöver öva mer på att bekräfta mig själv och våga tro på det som är bra även när jag är ensam. Behovet av att spegla livet i omvärlden är naturligt men behöver komplitteras med en starkare självkänsla…en känsla av egenvärde... jag är på väg…ett steg i taget.

Dagens affirmation: Jag accepterar mina känslor som en del av mig

Sitter här med skam och otillräcklighet upp över öronen. Sticker huvudet över ytan ibland för att hämta luft men sen är jag där igen..i den så välbekanta skammen.

 

Vill inte erkänna att det är så men i större delen av mitt liv har jag burit på detta; jag mäter mitt värde i min vikt. Dvs. ju mer jag väger desto mindre är jag värd, någon sorts omvänt kilopris alltså.

 

Varje dag, så länge jag kan minnas har jag kämpat, planerat, börjat om och varje dag när jag gör detta så påminner jag mig själv om hur otillräcklig, äcklig och värdelös jag är för att jag inte lyckas, för att jag inte redan har nått målet eller för att jag ens låtit det gå så långt. Ibland, går det bättre, ibland väger jag mindre, då har jag några stunder av tillfredsställelse i att jag är ”duktig” men hela tiden finns det mer att ta av, aldrig når jag ända fram och skammen knackar mig obönhörligen på axeln.

 

Nu är det så att jag inte bara är värdelös för att jag är fet och inte lyckas gå ner i vikt, jag är dessutom värdelös för att jag ens önskar att jag gick ner i vikt, för att jag faktiskt inte trivs med mig själv som jag är och för att jag kämpar men ändå inte lyckas. Inbillar mig att om jag inte ens hade försökt..så hade jag förmodligen haft mindre skamkänslor över min vikt..för då hade jag ju i alla fall inte blivit ständigt påmind om mitt misslyckande.

 

Det tycks inte spela mitt huvud någon större roll att jag faktiskt tränar mer regelbundet än de flesta jag känner, att jag gör en massa andra saker som är bra för mig själv och förhoppningsvis för andra…det spelar ingen roll..så länge kilona sitter där de gör är jag fortfarande, om inte fullständigt misslyckad så i alla fall ovärdig och kass.

 

Det är som om jag tror att allt fettet ligger som en mur som gör att folk inte kan se mig..MIG utan bara ser fettet… Det finns en osund trygghet i det..jag kan alltid gömma mig bakom fettet och skylla på det när jag tycker att livet är orättvist..då kan jag också inbilla mig att det skulle kunna/ att det kan bli bättre om/när jag går ner de där förbannade kilona.

 

Nåja, jag är vid det här laget så van vid de där känslorna och tankegångarna att det bara ibland kommer ikapp mig och gör mig riktigt ledsen…ledsen för att jag gör mig själv så illa.

 

..i övrigt måste jag säga att livet är väldigt vackert…skammen till trots…lite mer tillit och självförtroende skulle inte skada.. men i det stora hela är livet vackert!

 
Dagens Affirmation: Jag är unik och vacker!

Kram alla fina

Livet är en resa, en resa som vi inte kan förbereda oss inför utan som vi helt enkelt tvingas in på, tvingas ta del av och tvingas uppleva. Men att ge oss iväg på den här resan är också det enda vi är tvungna att göra, hur resan ska se ut, vad vi ska uppleva och erfara på vägen det kan vi själva påverka.

Visst kan det vissa dagar kännas lockande att ge sig ut på motorvägen, en rak fin väg utan vägbulor, tvära kurvor och där vi kan bränna på i hög fart. Vi siktar mot målet och kör. Men vad har vi då med oss när vi kommer fram?

När vi nu ändå är ämnade att göra den här resan som är livet så varför inte välja den slingriga vackra landsvägen, göra resan till en upplevelse, i ett behagligt tempo uppleva allt det vackra på vägen. Njuta av den pirrande känslan när den backiga vägen slingrar sig fram? Kanske stannar vi till ibland och doppar fötterna i en sjö eller lägger oss i gräset och tittar på molnen? Visst kan det hända att vi känner oss åksjuka, att resan känns lång och besvärlig, ett eller annat motorstopp kan också drabba oss på vägen…men när du står där mitt ute i ingenstans och det känns som om du inte kommer vidare…se dig omkring, ta ett djupt andetag…nu har du tid att titta på kartan…att göra ett nytt vägval…vet att bakom nästa krön…väntar en vän, finns balans, hörs musik, doftar blommor…när du kommer över nästa backe…rullar livet vidare…på precis den väg som du är ämnad för.


Dagens affirmation: Jag når mina mål, ett i taget

När jag nu utan några större fadäser har tagit mig en bit in på 2010 så ska jag slutligen summera förra året i ett saoundtrack...och därefter lämna det gamla bakom mig för att med stor nyfikenhet och full av förväntan ta mig an det som väntar framöver.

Mitt soundtrack 2009

1.So What - Pink
http://www.youtube.com/watch?v=8ZNeBkhiL7g&feature=related

2.Heading for a fall
http://www.youtube.com/watch?v=aYsIN-Nuow0

3.Det finns inga miracel - Peter LeMarc
http://www.youtube.com/watch?v=SXCDP0spNUk

4.Jag vill ha en egen måne - Ted Gärdestad
http://www.youtube.com/watch?v=HInYeg78sMU

5.Flowers of romance - Tempus
http://www.youtube.com/watch?v=XYmW5pstxM0

6.Mercy - Duffy
http://www.youtube.com/watch?v=y7ZEVA5dy-Y&feature=fvst

7.Do you wanna dance - Ramones
http://www.youtube.com/watch?v=XGHxvRFbPD4

8.Trubaduren - Magnus Uggla
http://www.youtube.com/watch?v=JYJJ84DMKX0&feature=PlayList&p=5E419E7F15F600BF&playnext=1&playnext_from=PL&index=55

9.Better get to living - Dolly Parton
http://www.youtube.com/watch?v=MKeulwZ3sGE&feature=fvst

10.The way you are - Sencelled
http://www.youtube.com/watch?v=K3EN5NtfHNU

11.En akustisk gitarr - Lasse Berghagen
http://www.youtube.com/watch?v=fsvGEeDS9Mk

12.Thank you for the music - Abba
http://www.youtube.com/watch?v=MfM9gQkfwyg&feature=fvst

13.I'll be there for you - Rembrandts
http://www.youtube.com/watch?v=hJRAnlPSKaw

14.Sister Kate - Ditty Bops
http://www.youtube.com/watch?v=Hxg0jjF0BZE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=XxZRtiMbouw

15.Here for the party - Gretchen Wilson
http://www.youtube.com/watch?v=O5JQjOLnzqQ

16.Så gott att må gott igen - Peter LeMarc
http://www.youtube.com/watch?v=Jya-j_WI8nM

17.Wrong again - Martina McBride
http://www.youtube.com/watch?v=Wh0Qh80QF0w

18.Aquarius - Hair
http://www.youtube.com/watch?v=EhbxI5eVnM4

19.Bara vi är vänner - Together
http://www.youtube.com/watch?v=BmamSb4KJts

20.We weren't born to follow - Bon Jovi
http://www.youtube.com/watch?v=68Te8piQH70

Bonustrack (de stora frågorna är ofta de små)
Var ligger landet där man böjer bananerna - Dj Wite
http://www.youtube.com/watch?v=4_dUmZUboZY


Dagens affirmation: Jag är fylld av vitalitet och energi

Vi sprang ihop på stan idag
en gammal klasskompis och jag.
Har inte setts sen 87.
Hur mår du? Vad gör du nu?

Man och barn och nyköpt villa,
fyra rum och vitt staket.
Snart ett syskon till den lilla
hund och allt det där du vet.

Träffar sällan nån från klassen.
Har inte tid, hinns inte med
Oj! Nu har lillan smetat glassen,
servett finns där och här en sked

Jag står förundrad, stum och stirrar
undrar vad jag gjort för fel.
Jag som fortfarande irrar
vilsen, strular runt en del.

Är det det här jag tappert letar?
Ska det bli tacken för mitt flit?
En liten knodd som spyr och kletar,
Skriker högt och luktar skit.

...En gammal synd från 99/2000 typ