Att dyka blint!

Livet är fullt av små märkliga stunder och ögonblick när insikterna faller på plats och jag blir lite helare…pusslet tar form och bilden av mig blir tydligare. Stunder som jag värdesätter högt.

 

Har haft en riktigt skön helg med många långa samtal med underbara vänner. Vänner som är så olika att det nästan är skrattretande men som alla på sitt sätt bidrar till att göra mig till den jag är. Som är generösa och ger mig möjlighet att spegla mig själv i deras ögon vilket hjälper mig i min strävan efter att vara den bästa Malin jag kan vara.

 

 Min pallett av vänner är brokig och skiftande och det ger mig så många fler möjligheter när jag ”målar” mitt självporträtt.

 

Hur som helst…en av helgens insikter är min tendens att dyka in i det som intresserar mig med huvudet före oavsett om det är en vän, en kärlek eller ett projekt…intresserar det mig tillräckligt mycket så dyker jag i med huvudet före utan att kolla av botten för vassa stenar eller ta reda på om vattnet är iskallt eller det finns hajar och andra odjur under ytan. Jag satsar och litar blint på att jag ska komma hel upp till ytan med den där hisnande känslan i magen… Många gånger är det så, många gånger är vattnet varmt och behagligt, klart och fullt av vackra små fiskar och koraller…dyket är helt enkelt en härlig upplevelse som gör mig rikare och livet roligare…men det händer att  jag dyker och antingen slår huvudet hårt i något vasst det första jag gör…eller får en kallsup…eller en chock av den uppenbara kylan…Andra gånger kommer jag upp till ytan och tycker att allt gått bra tills jag ser såren som jag på något sätt dragit på mig på vägen…såren som lockar till sig hajarna..

 

Nåja…det där blev en något förvirrad liknelse, poängen är att jag aningen naivt ger mig in i nya relationer och projekt med en ide om att allt kommer att bli bra…att det är självklart att det är det här jag ska göra…Just i det sammanhanget är min tillit oändlig…det är först sen som jag börjar ifrågasätta…nästan förvänta mig att smällen ska komma.. för inte kan det vara möjligt att livet får vara så bra…

 

Jo..det är det…jag har bestämt mig för att livet är så bra… Det är inget konstigt i att jag har underbara fantastiska vänner som får mig att skratta och som får mig att tänka och att växa… som accepterar mig precis som jag är…somliga har tom stått ut med mig i snart 30-år..dags att sluta tvivla då?! Jag älskar att få älska mina vänner…jag älskar att jag har vänner som vågar ta emot utan att leta efter baktankar…Det här är jag….en väldigt väsentlig del av mig..och en del som jag tänker sluta kompromissa med. Jag har tillräckligt med kärlek för att räcka till alla mina vänner och till många fler..så varför inte slösa den.. Jag är en intensiv person….det är sån jag är..men förhoppningsvis är jag en gnutta lyhörd också.

 

 

Dagens affirmation: Jag är unik och vacker!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0