Tvivel, tillit och vänskap starkare än döden...
Idag är en sån där dag då det hoppar vilda grodor ur munnen på mig. Tur att jag har tålmodiga kollegor som vant sig vid min ”humor” vid det här laget J.
Stockholm är fortfarande till synes lamslaget av snön och kylan, igår tog det mig drygt 2 timmar att komma hem från jobbet men ändå tycker jag faktiskt att det är fantastiskt med all snö. Är så glad att vi faktiskt har fått en riktig vinter som är så som man alltid tycker att vintern ska vara….när den inte är det.
Grubblar igen, tvivlar och brister i min tillit till andra människor och mig själv…att det ska vara så svårt? Men jag tar en dag i taget…och för varje dag blir det bättre…för varje dag blir jag bättre…och jag har ju förmånen att kunna öva mig med fantastiska vänner. Människor som jag VET att jag inte borde tvivla på…som jag VET att jag kan lita på…men när grubblerierna tar 3e eller 5e varvet förbi mitt huvud så har jag för länge sedan tappat bort magkänslan som är den jag borde gå efter… Ibland kan tidigare erfarenheter ställa till det mer än lovligt. Men som sagt, bättre och bättre dag för dag.
Det finns ett svek som ligger långt tillbaka i tiden och djupt rotat…ett svek som inte alls var ett svek, inte på riktigt. Men nog kan man känna sig sviken när man är 13 år och den som alltid skulle finnas där, som alltid skulle vara min bästa vän, på hennes bröllop skulle jag vara brudtärna, jag skulle döpa mina barn efter henne…hon var min syster, min bästa vän och min lärare…och plötsligt så var hon bara borta, fanns inte längre utan någon godtagbar förklaring. Plötsligt är ALLT annorlunda och ingenting som det ska.. plötsligt rycks hela min trygghet undan och jag står ensam med insikten om att inget är för evigt…att jag aldrig kan lita på att något ska vara för evigt.
Det är fortfarande sant ..man kan ju aldrig vara säker på att något är för evigt. Men det behöver ju inte innebära att det inte kan vara bra för dagen. Men jag är rädd, jag är fruktansvärt rädd för att stå där igen…ensam..utan fotfäste… Jag har tillåtit mig själv att lita fullt på några få människor, några utvalda relationer…med varierande resultat, Tyvärr tenderar jag att minnas de som försvann (på ett eller annat sätt) och blir därför ännu räddare för att lita på nästa person som rör vid mitt hjärta… Jag behöver påminna mig om de som finns kvar, som har funnits där hela tiden och som ger mig precis den där tryggheten som jag så hett eftersträvar. Jag måste också påminna mig om att alla människor är olika…att det inte finns något mönster att frukta..vissa relationer är för evigt andra är tillfälliga och ytterligare andra är långa men inte för evigt…ALLA relationer..oavsett typ, har dock saker att lära mig.. Jag går alltid rikare ur varje relation oavsett hur den slutar…eller om den är för evigt!
Jag har tänkt mycket på Anna den senaste tiden…om en månad skulle hon ha fyllt 39…jag har levt så länge utan henne..och ändå finns hon alltid där…inom mig…ändå kan jag fortfarande komma på mig själv med att tänka att hon finns där någonstans…att hon ska komma hem igen någon dag. Jag drömmer inte lika ofta längre att hon kommer gåendes på grusgången hemma hos mamma och pappa…jag ser inte fiollådan i garaget…men jag minns så mycket…jag minns tryggheten, stoltheten och glädjen jag kände över att få vara hennes vän…att hon ville vara min vän…hon lärde mig att använda min fantasi…vi hade aldrig tråkigt.
Dagens affirmation: Jag vet vad som är viktigt för mig i livet
