Ful fet och fruktansvärd...
Sitter här med skam och otillräcklighet upp över öronen. Sticker huvudet över ytan ibland för att hämta luft men sen är jag där igen..i den så välbekanta skammen.
Vill inte erkänna att det är så men i större delen av mitt liv har jag burit på detta; jag mäter mitt värde i min vikt. Dvs. ju mer jag väger desto mindre är jag värd, någon sorts omvänt kilopris alltså.
Varje dag, så länge jag kan minnas har jag kämpat, planerat, börjat om och varje dag när jag gör detta så påminner jag mig själv om hur otillräcklig, äcklig och värdelös jag är för att jag inte lyckas, för att jag inte redan har nått målet eller för att jag ens låtit det gå så långt. Ibland, går det bättre, ibland väger jag mindre, då har jag några stunder av tillfredsställelse i att jag är ”duktig” men hela tiden finns det mer att ta av, aldrig når jag ända fram och skammen knackar mig obönhörligen på axeln.
Nu är det så att jag inte bara är värdelös för att jag är fet och inte lyckas gå ner i vikt, jag är dessutom värdelös för att jag ens önskar att jag gick ner i vikt, för att jag faktiskt inte trivs med mig själv som jag är och för att jag kämpar men ändå inte lyckas. Inbillar mig att om jag inte ens hade försökt..så hade jag förmodligen haft mindre skamkänslor över min vikt..för då hade jag ju i alla fall inte blivit ständigt påmind om mitt misslyckande.
Det tycks inte spela mitt huvud någon större roll att jag faktiskt tränar mer regelbundet än de flesta jag känner, att jag gör en massa andra saker som är bra för mig själv och förhoppningsvis för andra…det spelar ingen roll..så länge kilona sitter där de gör är jag fortfarande, om inte fullständigt misslyckad så i alla fall ovärdig och kass.
Det är som om jag tror att allt fettet ligger som en mur som gör att folk inte kan se mig..MIG utan bara ser fettet… Det finns en osund trygghet i det..jag kan alltid gömma mig bakom fettet och skylla på det när jag tycker att livet är orättvist..då kan jag också inbilla mig att det skulle kunna/ att det kan bli bättre om/när jag går ner de där förbannade kilona.
Nåja, jag är vid det här laget så van vid de där känslorna och tankegångarna att det bara ibland kommer ikapp mig och gör mig riktigt ledsen…ledsen för att jag gör mig själv så illa.
..i övrigt måste jag säga att livet är väldigt vackert…skammen till trots…lite mer tillit och självförtroende skulle inte skada.. men i det stora hela är livet vackert!
Dagens Affirmation: Jag är unik och vacker!
Kram alla fina
Åh Malin, du e fin o underbar precis som du är! Men jag förstår verkligen allt det du skriver. Känner så igen mig i varje ord. Det där har jagat/jagar mig i flera år! Klart man blir knäpp av allt viktprat runt om i samhället o elaka kommentarer när man e yngre. Vissa dagar känner man sig fin som man är o nästa så är man dålig o bara en boll. Usch. Men man får ta fasta på de dagar man känner sig vacker som man är, för livet e för kort för sånna här värdsliga saker! Det viktigaste är att man e vacker på insidan för då skiner det igenom o gör hela en vacker. O de e du! Som tusan <3
