Lycka
Har funderat en del den senaste tiden över begreppet lycka. Visst finns det många sorter men på något vis har jag nog ändå slutit mig till att just lycka är något kort, intensivt och flyktigt (det där bestående som så ofta kallas för lycka...kanske är...harmoni?). Hur som helst, detta är min teori idag och det är mycket möjligt att jag kan komma att tänka om i framtiden.
Länge, väldigt länge så har mina små lyckorus varit helt beroende av andra människor, kommentarer, känslor eller bara lyckan över att någon annan är lycklig, barn som är underbara och som man får den där lyckokänslan i magen av, vänner som gifter sig, vänner som säger något som värmer etc etc...men alltid har det kommit utifrån...aldrig har jag varit tillräkligt för att ge mig själv ett ögonblicks lycka.
Nu har jag kommit på det...inte mindre än 3 gånger den här veckan har jag upplevt den där korta ögonblickliga lyckan och det har varit helt och hållet min egen frötjänst.
1. I tisdags var en riktigt eländig dag. Livet var mörkt, jag var fet, ful och fruktansvärd och ville helst av allt bara krypa in under en sten och komma fram någon gång till våren (gärna sådär 40kg lättare)...tänkta att kanske kan dansen ändå pigga upp...men hela övningen gick..och visst var det kul..men ändå...det var tungt... Stannar ändå kvar för att köra igenom Sister Kate med "proffsen" (dvs de som är sådär duktiga som jag vill vara)...och så plötsligt släpper det.
För det första är det en fullständigt underbar låt som det är omöjligt att sura till och för det andra...känner jag mig plötsligt mycket, mycket bättre när jag faktiskt lyckas sätta hela koreografin..vägg efter vägg...och bara flyta med i låten. Det är en fullständigt underbar känsla....av flow...av lycka...
2. I torsdags var det gitarrkurs. Tre entusiastiska gitarrister satt snällt och väntade på att resten av gruppen och framför allt läraren skulle dyka upp...men eftersom de tycktes dröja så beslutade vi oss för att börja..."Jag vill ha en egen måne..." om och om igen...och så plötsligt sitter den...jag spelar hela vägen...trycker ner alla strängarna tillräkligt hårt (och inga extra)...inga konstpauser för ackordsbyte...jag bara...lirade...Lycka! ...och det till och med rockade lite (om man vill ta i) :-)
3. I fredags tog jag en sånglektion...det är bara andra gången i mitt liv som jag låter någon annan lägga sig i hur jag låter...eller snarare hur jag använder min röst...Det lät förjävligt...faktiskt...ganska många gånger...ganska länge...och så plötsligt...lyfter tonen...den där som låtit svag och menlös och tom falsk..den lyfter...den fyller rummet...den är ren...och den är min...det där ljudet kom från mig. Jag fylldes av ett fantastiskt bubblande skratt...för det finns där..tonerna...och lyckan...om jag bara vågar.
...summan av kardemumman då...ja...jag vågade dansa något som jag inte trodde jag skulle kunna lära mig..och jag fick uppleva ett ögonblick av lycka...jag vågade låta gitarren låta...fegade inte utan bara spelade...och då fick jag uppleva ett ögonblicks lycka... Jag vågade släppa fram den där tonen...den som finns där...som ligger och lurar...utmana bröströsten...utmana mig själv...och då fick jag uppleva ett ögonblicks lycka...så...vad mer ska jag våga...och vad mer kommer skänka mig ett ögonblicks lycka?!
Länge, väldigt länge så har mina små lyckorus varit helt beroende av andra människor, kommentarer, känslor eller bara lyckan över att någon annan är lycklig, barn som är underbara och som man får den där lyckokänslan i magen av, vänner som gifter sig, vänner som säger något som värmer etc etc...men alltid har det kommit utifrån...aldrig har jag varit tillräkligt för att ge mig själv ett ögonblicks lycka.
Nu har jag kommit på det...inte mindre än 3 gånger den här veckan har jag upplevt den där korta ögonblickliga lyckan och det har varit helt och hållet min egen frötjänst.
1. I tisdags var en riktigt eländig dag. Livet var mörkt, jag var fet, ful och fruktansvärd och ville helst av allt bara krypa in under en sten och komma fram någon gång till våren (gärna sådär 40kg lättare)...tänkta att kanske kan dansen ändå pigga upp...men hela övningen gick..och visst var det kul..men ändå...det var tungt... Stannar ändå kvar för att köra igenom Sister Kate med "proffsen" (dvs de som är sådär duktiga som jag vill vara)...och så plötsligt släpper det.
För det första är det en fullständigt underbar låt som det är omöjligt att sura till och för det andra...känner jag mig plötsligt mycket, mycket bättre när jag faktiskt lyckas sätta hela koreografin..vägg efter vägg...och bara flyta med i låten. Det är en fullständigt underbar känsla....av flow...av lycka...
2. I torsdags var det gitarrkurs. Tre entusiastiska gitarrister satt snällt och väntade på att resten av gruppen och framför allt läraren skulle dyka upp...men eftersom de tycktes dröja så beslutade vi oss för att börja..."Jag vill ha en egen måne..." om och om igen...och så plötsligt sitter den...jag spelar hela vägen...trycker ner alla strängarna tillräkligt hårt (och inga extra)...inga konstpauser för ackordsbyte...jag bara...lirade...Lycka! ...och det till och med rockade lite (om man vill ta i) :-)
3. I fredags tog jag en sånglektion...det är bara andra gången i mitt liv som jag låter någon annan lägga sig i hur jag låter...eller snarare hur jag använder min röst...Det lät förjävligt...faktiskt...ganska många gånger...ganska länge...och så plötsligt...lyfter tonen...den där som låtit svag och menlös och tom falsk..den lyfter...den fyller rummet...den är ren...och den är min...det där ljudet kom från mig. Jag fylldes av ett fantastiskt bubblande skratt...för det finns där..tonerna...och lyckan...om jag bara vågar.
...summan av kardemumman då...ja...jag vågade dansa något som jag inte trodde jag skulle kunna lära mig..och jag fick uppleva ett ögonblick av lycka...jag vågade låta gitarren låta...fegade inte utan bara spelade...och då fick jag uppleva ett ögonblicks lycka... Jag vågade släppa fram den där tonen...den som finns där...som ligger och lurar...utmana bröströsten...utmana mig själv...och då fick jag uppleva ett ögonblicks lycka...så...vad mer ska jag våga...och vad mer kommer skänka mig ett ögonblicks lycka?!
Kommentarer
Trackback
