Storms make trees take deeper roots

Nu sitter jag här med ett dilemma…ska jag, som så många andra, ägna dagens blogg åt Michel Jacksons död…eller ska jag skriva om det jag tänkt…Kommer till slutsatsen att det är omöjligt att bortse från det uppenbara…världen är en stjärna fattigare. Men ännu har jag inte hittat formuleringarna för att beskriva mina tankegångar kring detta så därför får ämnet vänta till ev. senare bloggtillfällen. Själv befann jag mig, samtidigt som MJ dramat utspelade sig i LA, i en lägenhet i Sundbyberg med Linda, A-L, Aston och Martin. Aston var, inte helt oväntat, en riktig liten sötnos…som dessutom var vaken större delen av kvällen utan att protestera nämnvärt över att vi kom och stal hans mors uppmärksamhet. Han såg ut att trivas rätt bra med att ligga där och lyssna på tjejsnacket :-). …så när jag sitter där…med A-L som håller lilla Aston och Linda som sitter med magen i vädret…så kan jag inte låta bli att vilja reagera som en 4-åring. Skulle vilja ställa mig och stampa i golvet och vråla typ ”jag vill också ha”, göra en Maia, och lägga armarna i kors och ljudligt protestera i ett ”ORÄTTVIST!” och koppla på krokodiltårarna…. Men nu har jag ju tack och lov lite självkontroll och jag inser ju också att ett dylikt agerande inte skulle leda särskilt långt….och (viktigt) jag är så oerhört lycklig för deras skull…de kommer att bli fantastiska mammor och båda förtjänar det så innerligt mycket! …..själv får jag väl nöja mig med mina fantastiska brorsbarn så länge…och det är inte fy skam vill jag lova :-)!!! Lots a love /m ”Gå gärna i mina fotspår, men låt mig kliva ur dem först”