Storms make trees take deeper roots

Är låg, på ett eftertänksamt vis. Saknar min vän och hennes kloka ögon och goda råd....saknar att vara axeln som hon lutade sig mot....saknar att vara och att ha ett bollplank som alltid finns där...försöker komma på vad det var som hände...men har fortfarande ingen aning...vet bara att inget är som det var...och att jag lever ett helt nytt liv nu...precis som hon...har många andra vackra och goda vänner...som alla fyller en "roll" i mitt liv och som jag är oerhört tacksam för...men de kan inte fylla hennes...det kan ingen... Jag har nya vänner...som fyller nya delar av mitt liv..som förgyller och berikar min tillvaro...som låter mig hänföras över möjligheten att möta fördomsfria, själfulla och positiva själar....men de kan inte heller fylla tomrumet som finns där... Livet är stort och oändligt och många stunder väldigt rikt..men min värld blev mycket, mycket fattigare den där dagen...

Märker att det ligger där och lurar under ytan...hela tiden...jag tycker att jag mår bra...men så kommer det över mig...något jag vill säga till henne...en fråga...något jag vill berätta...men kan inte...och så blir det tomt.

Undrar över begreppet vänskap....varför kan inte vänskap vara stark, lojal och intensiv...utan att bli ifrågasatt...?

Det är en frågeställning som är tätt sammanlänkad med frågan om varför jag inte får säga till någon att jag tycker han/hon är snygg, trevlig, smart, duktig..eller helt enkelt bra...utan att folk måste dra slutsatsen att jag är kär och vill gifta mig och tillbringa resten av livet med vedebörande...om så vore fallet skulle jag vara kär i var och varannan människa jag möter...och även om jag tycker om de flesta människor jag stöter på...somliga mer än andra...så är det faktiskt en sällsynt lyx att verkligen få bli förälskad...so...back off...jag gillar människor..det innebär inte mer än just det...