Storms make trees take deeper roots

Jag står där, framför en grupp torsdagströtta förskolelärare och pratar om tankens kraft och om vikten av- och konsten att älska sig själv. JAG står där. Någon säger att ”det är svårt att älska sig själv om omgivningen hela tiden förminskar en.” Jag säger ”om man upplever att omgivningen förminskar en så är det desto viktigare att våga älska sig själv tillräckligt mycket för att inse att man förtjänar en bättre omgivning”. JAG säger det. En sanning jag tror fullt och innerligt på men har fruktansvärt svårt att leva upp till.

Det motsägelsefulla i att just jag står där och pratar om konsten att våga vara kärleksfull mot sig själv och inse sitt fulla värde slår mig. Samtidigt kan jag göra det just för att jag vet hur svårt det kan vara. Jag vet hur det är att leva med självföraktet, att inte räcka till och att andas övertygelsen om att jag inte är värd att älskas…därför är jag inte älskad.

Men jag vet också hur det är att komma till insikt, att våga så det där föret som sakta växer till något som liknar självkänsla och självförtroende. Jag vet att den enda människan jag alltid har med mig är mig själv och om jag ändå måste dras med MIG dag ut och dag in så gör jag bäst i att utveckla en kärleksfull och respektfull relation till mig själv. Med den kärleken och respekten växer också min förmåga att älska och respektera människor omkring mig…och kanske våga ta emot den kärlek och respekt jag möter och lita på att den är ärlig och sann.

Visst är det att vara kärleksfull mot mig själv att våga ta emot kärleksfulla människor i mitt liv och inte förskjuta dem i tron på att de kommer genomskåda mig och se hur värdelös jag är…av rädsla för att inte kunna leva upp till deras eventuella förväntningar och helt enkelt inte räcka till. Jag har lärt mig, jag lär mig varje dag, att våga den risken och att det faktiskt inte bara är upp till mig. Jag kan inte ta ansvar för andra människors förväntningar.

Men att våga ta emot är ändå lätt jämfört med att våga säga ifrån när någon trampar på mig. I min strävan efter att vara den jag tror att jag förväntas vara, ställer jag gärna upp som dörrmatta om det är det du behöver….eller jag gjorde..och jag var bra på det. Sög åt mig skiten effektivare än något som sålts på TV shop och gladde mig åt att någon kunde gå därifrån med rena skosulor…att jag kunde vara till nytta.

Det var då, jag har kommit på att jag kan vara till mycket bättre nytta på många andra sätt. Och jag vill gärna vara till nytta i mina vänners liv. Vill gärna vara någon som lämnar ett litet positivt avtryck, en axel att gråta ut mot, ett öra som lyssnar, en röst som tröstar eller bara någon som får dig att känna dig lite mer älskad.

Vill också vara ärlig, såväl när jag behöver säga ifrån som när jag säger att du är fantastisk.

Jag har växt, jag behöver inte förminska mig själv för att boosta någon annan. Jag behöver inte anpassa mig efter vad jag tror någon annan vill…jag förtjänar nämligen att vara älskad precis som jag är…med eventuella fel och brister…men framför allt med mitt oändliga lager av kärlek som jag vill slösa på alla underbara människor i min omgivning.

Så om du vet med dig att du är min vän….tro på att jag älskar, högaktar och respekterar dig…i all din storhet!

Kram/m