Storms make trees take deeper roots

Väljer du alltid det som är bäst för dig? Det gör inte jag. Ibland står jag där med känslan av att inte alls ha något val, att jag helt enkelt måste gå i en viss riktning. Vad är det som för mig dit? Vad är det som gör att jag ibland väljer det jag vet att jag inte mår bra av? Är det rädsla? Ja, varför inte? För visst är det otäckt att gå på en väg du aldrig gått förr och som du inte alls vet vart den leder. Visst är det skrämmande att fatta ett nytt beslut ett som kanske just för stunden är obehagligt även om jag kan se att det skulle kunna leda till något positivt med tiden?

De här frågeställningarna tycker jag att jag möter gång på gång i min vardag. Efter att i åratal blivit matad med mantrat att vi väljer vårt liv så har jag börjat inse att även om det är så att man alltid har ett val så har man faktiskt inte alltid möjlighet att välja den enkla vägen...den som ger omedelbar tillfredsställelse. Ibland är det de tunga tuffa valen som är rätt...och just då...just när jag väljer...så känner jag det som om jag berövats något.

För att göra en väldigt lätt och väldigt vardaglig liknelse så kan jag ju välja att äta kakan...eller att låta bli...om jag äter kakan så kommer det smaka gott, jag kommer känna en omedelbar tillfredsställelse och vara nöjd för stunden. Om jag inte äter kakan...så kommer jag gå och sukta efter den, tycka lite synd om mig själv för att jag är i en sådan sits att jag inte bör äta kakor...men sen...när suget har lagt sig så känner jag mig nöjd med mig själv...i ytterligare förlängning så kanske valet att inte äta den där kakan leder till bättre hälsa och självförtroende och massor av andra positiva saker...men vad svårt det är att säga nej till det som jag vet ger omedelbar "njutning".

Den lilla funderingen går att applicera på nästan vilken situation som helst i mitt liv...varje dag står jag inför dessa val...ibland väljer jag det som i förlängningen leder till det sunda, friska och lyckliga liv jag drömmer om att leva..och ibland faller jag för frästelsen.

Idag gjorde jag hur som helst valet att ställa in en planerad mysdag med Kattis och Åsa på grund av snöfallet...mycket surt beslut eftersom jag verkligen sett fram emot att träffa dem. Istället blev det dock en halvdag på min personliga health club...Friskis&Svettis...först Medeljympa sen bra gym träning och låååång bastu och god sallad. En mycket skön förmiddag måste jag säga.

Nu sitter jag och försöker komma i kryssningsstämning eftersom morgondagens utmaning blir linedance kryssning i full kuling...huvaligen. Men förhoppningsvis kommer jag ha fullt upp med att dansa och inte känna av sjösjukan.

God helg mina vänner

Dagens affirmation: Jag är nöjd med de val jag gör, de gör mig till den jag är

När jag renoverade mitt inre täckte jag alla galma mönster med ett tjockt lager målafärg. Iblad, vissa dagar, tänker jag att det kanske hade lönat sig att skrapa bort tapeten helt och hållet för att undvika att de där gamla mönstrna lyser igenom när skuggorna i själen smeker väggarna på ett speciellt sätt. Jag kan naturligtvis fortsätta att måla över med lager på lager och hoppas att det slutligen ska vara heltäckande men jag vet att det inte går.

Tanken slår mig, det kanske inte är meningen att man ska täcka alla gamla mönster. Kanske finns det en poäng med att bli påmind om att det var så här det såg ut. Det tvingar mig att göra det medvetna valet om jag vill gå tillbaka eller om jag vill fortsätta att förnya. Kanske skulle jag, om jag tagit bort mönstrena helt, glömma bort dem och sen, senare i livet sätta upp samma gamla mönster i tron att de var nya?

Nej, jag tar mina gamla mönster och ser att de är en del av min historia men att livet där jag är nu ger utrymme för något helt annat och något helt nytt. Jag lutar mig tillbaka och betraktar skuggorna av de gamla mönstrena och tänker att de är en del av mig. Jag behöver inte upprepa, jag behöver bli påmind och jag har möjligheten och förmågan att skapa något nytt...varje dag!

Min värld är full av dans just nu...eller inte så mycket min värld som mitt huvud. För om sanningen ska fram så kan jag ju inte påstå att jag dansar särskilt mycket men jag planerar för framtida dans.

Hade en oerhört dansinspirerande helg på High Chaparral för några veckor sedan. Både dansglädjen och instruktörslustan väcktes till liv ordentligt av begåvade Lana Williams och Darren Bailey. Grymma instruktörer och koreografer…för att inte tala om dansare.

Nåja, har sedan dess sökt igenom Internet efter tänkbara danser inför hösten och slipar på mina instruktörsegenskaper för att förhoppningsvis kunna inspirera dansarna till hösten och framför allt för att smitta dem med en oerhörd dansglädje.

Här näst på mitt dans schema står en helg i Karlstad och Yezdance festivalen där jag kommer att sättas på prov ordentligt med massor av begåvade dansare och internationella instruktörer. Finns risk att det blir en och annan ”variant”.

I övrigt då…efter flera veckors tystnad på bloggen…många tankar far genom huvudet. Några av dem lyckas jag fånga upp och i bästa fall till och med reda ut medan merparten av tankarna snabbt skyndar förbi och lämnar mig med en känsla av att det är något jag missar…något jag borde göra, säga, veta, höra…som liksom smiter undan.

Jag försöker lägga pusslet…det som är mitt liv… Det pirrar till i magen av glädje när några bitar faller på plats och jag börjar ana ett motiv..men jag tror jag samlat bitar ur olika lådor för den stora bilden blir aldrig tydlig..och frustrationen när jag inte kan få de olika delarna att passa ihop är påtaglig.

Nåja, livet är en prövning i tålamod…men också så mycket mer och medan jag söker bitarna som ska få det hela att hänga ihop…så ska jag njuta av idag…av frisk luft, friska ben och fina vänner.

Dagens affirmation: När inget annat hjälper…dansar jag!


Nej...det där är inte linedance...men kul ändå! (Huvud,axlar,knä och tå..om jag minns rätt)

Ganska söt men väääääldigt stor!



Westernstaden mitt i Smålandsskogen



Här vimlar det av Cowboys och Cowgirls och annat löst folk...



Som tex Lucky Luke som van årets cowboy hot challange



Och Darren Bailey som här dansar socialt med oss vanliga dödliga :-)



Mera dans...notera att i västsverige verkar det vara ok även för herrar att dansa


...och jag och Sanna fick funka som morsor på stan eller något..men Chappen är ändå alltid Chappen... Nu laddar jag om för Yezdance i Karlstad sista helgen i juli...då får jag med mig bästa Åsa också :-)

Peter LeMarc ackompanjeras av regnet utanför fönstret. Snart går jag in på den sista skälvande timmen innan midsommarledigheten. Kontoret avfolkas så sakteliga med glada tillrop om ”trevlig midsommar”, ”glad midsommar”, flaskorna i påsarna klirrar muntert när dörren stängs bakom kollega efter kollega.

Vi är ett förhoppningsfullt folk som stenhårt räknar med en härlig midsommar med solsken och skratt oavsett hur vädret ser ut idag. Vi kommer sitta där i våra sommarklänningar och feeceplädar medan regnet smattrar mot presenningen ovan för huvudet och myggen festar på vårt frusna nordbosblod…och vi kommer komma tillbaka till jobbet på måndag med historier om vilken härlig midsommar det var…men kanske lite kallt.

Själv ska jag åka med underbara familjen till Småland och fira i år. Jag har packat badkläder, jag har packat linnen och jag har packat sommarklänningen…men jag har inte packat några varma tröjor och raggsockor…Min midsommar är alltid solig!

Ha en underbar helg alla fina!

Hur jag än bär mig åt så lyckas jag inte genomföra mina diskprotester på arbetsplatsen. Jag intalar mig att nu SKA jag inte röra disken utan vänta ut dem och se om någon annan tar tag i det….men så till slut ger jag med mig ändå..jag ser berget växa och inser hur ingrott och äckligt allt detta kommer vara på måndag..och kryper alltså till korset och städar upp i köket. MEN jag har i alla fall satt upp små snälla lappar där jag informerar kollegorna om att kopparna tyvärr varken kan gå eller dansa utan behöver vår mänskliga assistans för att kunna ta sig till diskkorgen….faaaast..det verkar inte fungera det heller. Nåja, det är fredag…en hel helg med bara mina egna skitiga koppar.

Laddar för att fira jul med underbara familjen imorgon!

Dagens affirmation:  Idag är jag modig

Jo, jag välkomnar faktiskt ”kisa-mot-solen” rynkorna som ger mitt ansikte lite karaktär. Jag är ju faktiskt 36 år så varför skulle jag vilja se ut som 25? Det är olågiskt. Först när jag såg mig själv i spegeln och anade de där små kråksparkarna så blev jag förskräckt. Inte för att det störde mig utan för att det BORDE störa mig. Visst borde man bli förskräckt och kämpa med näbbar och klor för att hålla rynkorna borta? Det är så vårt samhälle fungerar.

Men om jag oroar mig för kråksparkarna vid ögonen så lär det ju bara fördjupa bekymmersrynkan i pannan…och vem blir gladare av det?

Jag sa alltid till kvinnor som kom till Havsbaden för att göra ansiktskurer etc att rynkor ger karaktär åt ett ansikte och visar på livserfarenhet och i bästa fall visdom. Jag står fast vid det! Jag har inget emot att folk ser att jag har levt och jag kan inte erinra mig en enda gång när jag sett på någon annan och tyckt vedbörande varit ”ful” pga. några rynkor….däremot har det nog hänt att jag ryggat tillbaka när jag mötts av ett livlöst orynkigt ansikte där det inte riktig hör hemma. Men vi väljer alla det som känns bäst för oss själva så jag dömer inte de som väljer att på ett eller annat sätt bekämpa sina ålderstecken och jag har inget behov av att skynda på mitt eget åldrande men JAG väljer att ta dagen som den kommer och rynkorna i den takt de behagar dyka upp.. jag har ju även den lilla fördelen att jag just nu kan skylla rynkorna på viktnedgång..och på så sätt vända något ”negativt” till något positivt…om man så önskar.

…fast…jag tycker verkligen att det kan vara snyggt att bli äldre!

Dagens affirmation: Livet ger mig erfarenheter som jag använder på bästa möjliga sätt